the Lindmark family

I normala fall samlar man väl på goda ting i sin meritlista, jag å andra sidan har upptäckt att min meritlista börjar svämma över med konstigheter. Senaste tillskottet blir min nuvunna vän lårkakan.

Som vanligt var vi i stugan under helgen. Skoteråkning och fiske. På söndag förmiddag, när solen sken som allra bäst, bestämde jag mig för att ta med Molgan på en skidtur. Vi pinnade ner mot viken och skulle köra ut mot renstängslet, men möttes ganska strax av en lös hund utan ägare i sikte. I stället för att börja tjorva med hundar, linor och skidor vände vi och körde mot skogen i stället. Johan kom med skotern och skulle köra framför för att peppa Molgan att dra lite extra. BRA IDE?! Det fanns inte ett enda bra skoterspår för mig att stå på utan i stället körde jag på naturens rivjärn. Jag insåg snart att det skulle skita sig och satsade på att stanna med hjälp av mitt eskimåhull. Innan Molgan stannade hade jag släpats ett par meter efter denna igelkottsliknande isbana och låg på isen och grät av förtvivlan. Johan körde Molgan till stugan och kom sen för att hämta mig. Darrig och förtvivlad blev jag sedan ompysslad av mamma, pappa och Johan. Aj aj aj.

Lite pinsamt att man kan få så ont av en sån (egentligen) ganska liten vurpa, med den medförde att jag fick stanna hemma från jobbet idag.